Skördetid
Det händer mycket nu, inte här på bloggen, men ute på åkern. Vitkål, rödkål, kålrabbi, majrova, kålrot, ärtor, bönor, mangold, gurka… I maj och början av juni skyndar en sig för att få ner allt i jorden. Om en sköter sig väl och vädrets makter är med kommer i bästa fall en frist efter midsommar. Annars får man så om morötter, rödbeta och palsternacka och rensa tistlar och målla som börjar nå en till knäna. Varje år får jag lära om, lära nytt, efter just den här platsens och det här vädrets förutsättningar. Varje år kommer besvikelsen över att vissa saker misslyckas fatalt och, i mitten av juli, skördelycka trots allt. Nu är det överflödets tid. Jag känner mig stressad för jag vill ta vara på allt. Jag vill ha goda bryt- och vaxbönor i burkar och syrad gurka och vitkål hela vintern lång.
Förra söndagen lagade vi vår första skördegryta med hemmalagad turkisk paprika- och tomatpasta. Imorgon är det dags igen. Först arbete, sen mat vid grillplatsen. Receptet kommer på hemsidan inom kort.
Vid ett par tillfällen har folk frågat mig vad vårt mål är. Vad vill vi åstadkomma? Vart är vi på väg? Visionen som vi skrev för snart två år sedan gäller fortfarande men på många sätt känns det som om vi redan är där. Visst finns det praktiska problem som behöver lösas, framför allt vad gäller bevattningen. Vi har dessutom fått bygglov för ett litet växthus som vi ska börja sätta upp i höst och det vore fantastiskt att bygga en jordkällare där vi kan förvara vår skörd under hösten och vintern. Det vore också kul om skolträdgården som vi började med förra året kunde fortsätta i någon form. Men ändå. Jag som ofta är på väg, vill få saker överstökade, forcerar, i hopp om att leva mer, senare. Just nu kan jag också se att det var just det här som jag ville – odlingen tillsammans, matlagningen över elden, meningsfulla samtal i ogräsrensningen. Och jag är glad för att Gunnar med alla sina år som kommersiell grönsaksodlare på Torfolk är med oss och odlar och delar med sig av sina kunskaper om varför kål- och sallatsbladen blir bruna i kanten och en massa annat. Nya utmaningar varje år påminner mig om att det tar tid att lära sig att odla och jag måste tydligen lära av mina egna misstag innan jag verkligen förstår.
Det känns faktiskt som att det är den här vägen, maten, samtalen, lärandet, våra gemensamma erfarenheter som är det viktiga och det vackra. Genom att lära oss att odla tillsammans blir vi förhoppningsvis lite bättre rustade för att leva i ett samhälle utan billig olja och vi har det onekligen rätt bra under tiden.
Ylva
Inspirerande!