Ännu en odlingssäsong går mot sitt slut. Det är snart fem år sedan vi först plöjde upp jorden i Gottsundagipen och började kalla det för Matparken. Vi var inte först, förstås. På 30-talet brukade Gottsunda gård den här marken. På gården fanns fyra-fem hästar, runt 15-20 mjölkkor, kvigor, kalvar, en tjur och några grisar. Suggorna och smågrisarna var ute och bökade i den inhägnade grishagen och det som nu kallas för Gottsundagipen kallades då för ”odlingarna”. I dåtidens Matpark odlade man spannmål, rovor och kålrötter.
Vi har inga grisar och vi odlar inte spannmål. Vi odlar grönsaker. En och annan kålrot har det blivit men i år åt jordlopporna upp småplantorna och vi orkade inte så om. Det är fantastiskt med egna grönsaker men någon stor del av vår matförsörjning är det inte. Det som skulle kunna vara det, potatisen, morötterna, ärtorna och bönorna är så mycket enklare att köpa i affären.
Ibland får vi frågan om vad vi åstadkommit under de här åren och vad vi har för planer för framtiden. Ska vi kanske utöka? Skaffa grisar, odla korn och rovor? Eller plantera en skogsträdgård? Eller göra ett utekök? Allt det där vore ju otroligt spännande. Fast frågan om grisarna och rovorna, den brukar vi inte få. Höns ligger närmare till hands men djur kräver ju tillsyn varje dag året runt och än så länge är det ingen av oss som vågat sig på det.
Allt vi har att komma med är ett par odlingsbäddar till, lite mindre kvickrot bland bärbuskar som inte ger så mycket bär, ett växthus som vi ska plocka ner, en fin grillplats som används av alla möjliga gottsundabor och några nya hjulhackor. Och så jorden som tycks bli lite bättre för varje år. Och några nya medlemmar. En och annan slutar visserligen men vår förening växer, långsamt. Och så har vi ju en skolträdgård som förhoppningsvis fortsätter nästa år.
Det är kanske inte är så storstilat. Men den erfarenhet vi skaffar oss, om odling och om samarbete, syns inte på utsidan. Kanske har vi också blivit lite lyckligare? Jag vet inte men vi är i alla fall några som är väldigt tacksamma för att vi får vara här och rensa ogräs tillsammans. Fast just nu, när vi precis grävt upp de sista morötterna ur leran, är vi kanske mest tacksamma för att det är över för den här gången.
Men vi har faktiskt blivit lite bättre på ogräsrensning i år. Det syns ju, om man tittar efter. För första gången hann vår grupp i stort sett med det vi skulle. Vi odlade lagom mycket. Men i övrigt var det en mellansäsong. Det var kallt i början av sommaren. Vårens gödselspridning och harvning gjordes lite för tidigt, när det fortfarande var blött på delar av åkern, vilket packade jorden. Det är nog förklaringen till att majsen, squashen och pumporna kom igång väldigt sent. Det här att vi inte själva kan sköta jordbearbetningen, så länge vi gör det med traktor, ställer ibland till det. En grupp har valt att bara ha permanenta bäddar och inte vända om jorden. Det är mycket jobb med det, speciellt i början, men det finns också många fördelar. Det ska bli spännande att se hur det går för dem framöver.
Men hur var det egentligen på den där Sven Lindbergs tid – han som växte upp med korna, rovorna och de fria grisarna på 30- och 40-talet. Odlade de grönsaker också? Gjorde de surkål? Var det ett oändligt slit? Vad åt de till middag? Vilka var kropparnas osynliga visdomar? Var de lyckliga när de rensade ogräs tillsammans? Och vad var det de inte gjorde, trots att de visste bättre? Någon gång ska jag fråga.
Vill du läsa mer om Gottsundas historia? Kolla här: http://www.hembygd.se/wardsaetra/gottsunda-gard/
/Ylva
På gång i Matparken 